(ur Människor och miljöer i Skelleftebygden under 1800-talet del 2
av Ulf Lundström)

 

Krångfors

År 1842 blev Johan Andersson Forssell (1777-1846) i Krångfors ålagd av länsstyrelsen att bli gästgivare i byn. Han efterträddes av sin son Anders Johansson Forssell (1807-1855) som gästgivare. Efter Anders Johanssons död skötte hans änka Britta Magdalena Andersdotter (1806-1874) gästgiveriet. Men det gick dåligt, eftersom hon inte hade ekonomi att sköta rörelsen, samtidigt som hon skulle ta hand om nio barn. Hon begärde att bli befriad från sysslan, som överfördes till grannen Anders Olofsson (1818-1895).

Uppdraget att hålla gästgiveri-, håll- och reservskjuts vid gästgiveriet i Krångfors auktionerades ut år 1877 för perioden 1878-1881. Lägstbjudande var Pehr Andersson Forssell i Krångfors, son till Anders Johansson Forssell och gift med Anders Olofssons dotter Margareta Magdalena Andersson13, som ropade in sysslan för 600 kronor. Pehr Andersson Forssell fick överta entreprenaden, eftersom han ansågs vara välfrejdad och pålitlig, och dessutom hade han ställt borgen för sitt fullgörande av avtalet. Avtalet godkändes först vid ett möte med alla skjutsskyldiga bönder vid gästgiveriet, och sedan bekräftades beslutet av länsstyrelsen. Han fick av de resande ta ut en avgift som uppgick till en krona och 60 öre per mil och per häst. Dessutom skulle han få 600 kronor om året, sannolikt från de bönder som hade skjutsskyldighet vid gästgiveriet. Pehr Andersson Forssell skulle dagligen hålla en häst för skjutsningen.

Hedvig Wahlberg, som var dotter till disponenten vid Klemensnäs sågverk, beskrev besöken vid Krångfors gästgivargård:

”Sen kom ju den tid då man inte behövde åka mer än sex mil för att nå tåget. Då åkte man efter egna hästar i bekväm kursläde eller droska och behövde bara rasta en enda gång under resan, nämligen på Krångfors' välrenommerade gästgivargård, där det alltid var fullt med resande och där gästgivaren själv den reslige och myndige Per Anders Forssell, tog emot en lika gemytlig och skämtsam, vilken tid på dygnet man än kom.

Om det inte var alltför sent, gjorde hans rara och duktiga döttrar varmt och hemtrevligt för den resande och dukade upp vad huset förmådde. Men det kunde ju också te sig något annorlunda.

Så som t.ex. när julferierna med alla bjudningar voro genom- dansade och man skulle återvända till Stockholm. Då återstod vanligen en allra sista danstillställning den oåterkalleligen sista kvällen, som gjorde att man kom iväg alltför sent och fick tillbringa återstoden av natten halvsovande i en släde för att hinna tåget på morgonkröken.

Nåja. Dessa nattliga färder i rasande fart genom vita skogar under bjällerklang och stjärnglans, sprakande norrsken eller fladdrande månsken, ett månsken, som gjorde den vita skogen till trolsk sagoskog, kunde vara så underbara, att man rakt inte nändes sova.

Men för all del, det kunde ju lika gärna vara full snöyra och svart som i en säck. När man då yrvaken tumlade av släden på Krångfors, snubblade över tröskeln in i salen och valhänt äntligen fick eld på en tändsticka, upptäckte man kanske som undertecknad en gång inte mindre än tre manspersoner snarkande i respektive sängar därinne. När jag då rådvill tog till flykten och rapporterade förhållandet till gästgivarfar, svarade han bara illmarigt plirande: ”dom ligger ju under täcke,” och föste utan krus in mig igen. Jag smet emellertid på vinst och förlust in i kammaren, som också var full, fast lyckligtvis av det täckare könet. Där fick jag sitta i en gungstol ett par väntans timmar.

Ack ja, den gamla gästgivaregården! Den långa hemtrevliga rödmålade byggnaden med sina vita knutar, som låg på den branta älvstranden ovanför forsen och bron. Med sina stora rum, randade av hemvävda mattor och skinande av nymålade golv och välmåga. Med de högt uppbäddade, gustavianska sängarna, den vackra bukiga byrån, som varje handelsresande år efter år bjöd tusentals kronor för utan att få, den höga, antika spegeln och på väggarna de något mindre antika oljetrycken.

Vilka minnen äro ej förbundna med den gamla gården! Inte bara resorna till och från tåget. Ånej då, ännu mer från sol och sommardag, när den var det efterlängtade målet för lustresande familjer med barn och blomma och matkorgar. I droska med parhästar en lycklig lördagseftermiddag med en hel sommarsöndag i perspektiv. Vilken idealisk lekplats var inte den stora gröna gårdsplanen med de höga, vänligt susande asparna och björkarna, i vars skugga matborden dukades. Och hur härligt smakade inte maten efter lek och ras!

Och forsarna, de härligt vilda, vitskummande forsarna, av vilka de största voro Krångfors och Finnfors inte så långt från Strömfors, Klintfors och det nu så omtalade Boliden. Dessa min hembygds väldiga forsar där man så många gånger år efter år under en lycklig barndom undrande och hänförd lyssnat på fors fallets sånger. Där man i ungdomens år sommar efter sommar drömde blyga drömmar om det liv man ingenting visste om, men hoppades så mycket av.”

 

Text ur Människor och miljöer i Skelleftebygden under 1800-talet del 2 s 674-677 © 2008 Ulf Lundström, Kulturgräns norr, Umeå universitet (publicerat med tillstånd av författaren) , med några rättelser av Carin Forssell.

 

Till startsidan