GRUVAN

Arne Rhodin, Henning Johansson, Lars Westerlund

 

Guldkvartsgångarna i Krångfors har sysselsatt folkfantasin sedan 1855. Då upptäckte nämligen kronobyggaren Vilhelm Lindskog och bondsönerna Elias, Adam, Nils och Johan Wilhelm Burman några underliga bergarter i Krångforstrakten. De erhöll två inmutningar och lät analysera de guldskimrande styckena, som man tagit loss ur berget. Det visade sig vara arsenikmalm. På 1860-talet gjorde även en man vid namn Bergmark från Ersmark vissa provsprängningar här. Med dåtidens undersökningsmetoder kunde man inte konsta­tera om malmen var guldhaltig. Den första upptäckaroptimismen förbyttes i pessimism och inmutningarna fick förfalla.

 

Guldfeber

 

I januari 1901 fick redaktör Petrus Burman, som gav ut Skellefteå Nya Tidning (och var ledamot av stadsfullmäktige) höra talas om fyndigheten. Han skickade fjärdingsman K.J. Björk till platsen. Denne kom hem med sparkstöttingen full-lastad med prover. De vi­sade sig innehålla stora arsenikkiskörtlar i en mörk kvarts. Burman lät nu undersöka om det fanns kobolt i berget, men resultatet blev negativt.

Hösten 1902 skickade Burman i alla fall nya prover till sin vän grosshandlare H. Junger i Göteborg. Junger sände proverna vidare till ett verk i Sachsen och fick då veta att det var arsenikkis som innehöll 220 gram guld per ton! Smältverket förklarade sig villigt att till en början köpa viss större kvantitet malm av samma halt som provet till ett högt pris. Nu utbröt guldfeber i Krångfors. Fältet inmutades och Aktiebolaget Krångfors Malmfält bildades. I februari 1903 påbörjades gruvundersökningarna. Så här berättar Petrus Burman själv om arbetet i skriften ”Uppgifter om malmförekomsten vid Krångfors”.

”Med från början ovana arbetare och ovan ledning kunde ju icke så mycket vinnas, men i mån af ökad erfarenhet och kunskap om sät­tet för en undersöknings bedrifvande, arbetade vi oss framåt och kunde efter någon tid påvisa ett afsevärdt antal mer eller mindre mäktiga gånga.”

 

Dålig affär

 

Febertemperaturen sjönk emellertid när nya analyser, gjorda vid smältverk i Tyskland, Belgien och England, visade på en betydligt lägre guldhalt. Sommaren 1906 besöktes fältet av engelsmännen Long och Stepan. De kom i sällskap med sjökaptenen Bredenberg från Sundsvall, vilken tjänstgjorde som tolk. Under en veckas tid tog de ut prover, som sedan skickades till England för analys. Engelsmännen stannade i Skellefteå tills dess att resultaten kom. Då började förhandlingarna mellan dem och gruvbolaget. Så här berät­tar E.A. Lind, från Lund, som var en av Burmans medarbetare.

” Sista veckan de voro här sprang jag som en lykttändare mellan stadshotellet och red. Burmans kontor, bärande papperslappar i många fall med endast siffror på. Då underhandlingarna alltjämt fördes på engelska (kapten Bredenberg hade då rest hem) kan jag inte exakt återge underhandlingarnas gång. Då engelsmännen slut­ligen reste stod saken enl. vederbörande ”värdigats” meddela så, att engelsmännen bjudit 25 000 pund och 10 % royalty och Aktiebolaget Krångfors Malmfält begärde 200 000 pund. Om med royalty eller ej fick jag aldrig bestämt besked om. Det kan anmär­kas att då red P. Burman våren 1907 släppte ut sitt P.M. om Grundfors (det var nog tryckt 1906) nämndes däri inte ett ord om affärsförsöket med engelsmännen. Troligen hade han börjat tänka ordspråket ”En fogel i handen o.s.v”, kanske skämdes han av detta utslag av dåliga affärsmannaegenskaper.

 

Guld i brunnen

 

Området inom vilket de guldförande gångarna uppträdde var mycket stor. Bland annat hittades arsenikhaltig kvarts vid en brunnsgrävning på Krångfors gästgivargård, som ligger drygt två kilometer från huvudstråket. Totalt inmutade Burman cirka 150 hektar. Enligt bergmästare Asplund inmutades hela 164 fyndighe­ter i Krångforsfältet 1902-1907. Sju av dessa ansågs värda utmål, däribland den redan 1855 upptäckta fyndigheten, som fick namnet Karl-Johansgruvan nr 5. Någon gruvdrift blev det emellertid aldrig tal om och när Burman avled förföll projektet.

 

 

Fältet dömdes ut

 

Senare inmutade konsul Helmer Häggbom i Skellefteå området och lade ner en hel del pengar i syfte att få Krångforsfältet exploaterat. Men framgångarna blev inte större för honom. Guldruschen i Krångfors innebar i alla fall startskottet för ett intensivt letande på andra håll inom Skellefteå, Jörns och Norsjö socknar.

Centralgruppens Emissionsbolag blev nästa intressent som upp­trädde på arenan i Krångfors. Bolaget gjorde undersökningar 1922-23. Krångforsfältet utdömdes emellertid både av Fritz Kautsky och doktor Bäckström, som ansåg att förekomsterna var alltför obetyd­liga.

 

Oseriösa spekulationer

 

1929 började det tyska bolaget ”Grundfors Goldminen Erschliessunggesellschaft” att sälja  aktier. I sina prospekt berättade de om att den aktuella fyndigheten bestod av cirka 160 miljoner ton brytvärd malm som innehöll minst 15 gram guld per ton. Det enda som saknades för att kunna sätta spaden i jorden var start­kapitalet. Den här typen av oseriösa spekulationer blev nu ganska vanliga. Slagrutemän fanns också på plats. En del av dem påstod sig få så starka indikationer i sin kropp på grund av malmförekomsten att de inte kunde hålla armar och ben i styr.

På uppdrag från Bolidenbolaget gjorde bergsingenjör Knut Mörtsell 1932 en undersökning av de viktigaste förekomsterna i Krångforsfältet. Även han fann dem vara värdelösa. 1935 genom­fördes elektriska mätningar i de mest lovande delarna av fältet. Ett antal indikationer erhölls, men dessa visade sig vara orsakade av svart skiffer och magnetkisimpregnationer. Viss provbrytning ägde rum, men resultatet låg alltjämt under brytvärdhetsgränsen. Sedan dess har Boliden vid ett flertal tillfällen genomfört malmletning i området utan resultat.

 

 

Till startsidan