KRAFTSTATIONEN

(en separat bildsida om bygget av kraftstationen finns här)

Arne Rhodin, Verner Stenlund, Henning Johansson, Mattias Lidén, Gunnar Sundqvist

1908 invigdes Skellefteå Stads ståtliga kraftstation i Finnforsen. Den såg till så att elbelysningen kunde tändas i stan och att indus­trierna fick ström till drivremmar och motorer. Tillsammans hade de fyra turbingeneratorerna en effekt på 3880 kW. När träsliperiet i Klemensnäs uppfördes 1910, ökade efterfrågan på elkraft ytterli­gare. Detta ledde till en utbyggnad av kraftstationen. När den etap­pen var klar, 1912, utgjorde Finnfors den största kraftproducenten i norra Sverige.

 

Storslagen utsikt

De industrier som dittills abonnerat på kraft önskade ökad leve­rans, Skellefteå Gruv AB (sedermera Boliden AB) behövde till ex­empel kraft för exploateringen av den nyupptäckta Bolidengruvan, Bure AB behövde energi för ett nytt träsliperi...

För att kunna täcka elbehovet blev det även aktuellt att bygga ett kraftverk i Krångforsen. I sin ursprungliga form var detta en brant fors, även om den inte hade något egentligt stup. På en längd av en kilometer föll forsen cirka 21,9 meter. Skellefteälven trängde sig samman mellan höga stränder i en trång ränna och kastade sig bru­sande och virvlande utför fallet mot det lugna selet nedanför. Mittöver forsen gick den gamla rödmålade landsvägsbron. På södra sidan krökte vägen av i väldig stigning uppför den tvärbranta och höga älvssluttningen. Väl uppe på det höga krönet hade man en storslagen utsikt, särskilt uppåt älven. (Idag behärskas den synen av den väldiga kraftverksdammen).

 

Tre alternativ

Först genomfördes diamantborrningar för att undersöka bergets art i älvsfåran och på strandkanten. 1923 kunde Vattenbyggnadsbyrån (VBB) i Stockholm presentera sitt första alternativ. Det handlade om ett kraftverk med 35 meters fallhöjd, som dock visade sig bli alltför dyrt. Året därpå framlades förslag om ett bygge på 24 meters fall­höjd, till en kostnad av 3,5 miljoner kronor. Inte heller denna lös­ning fann gehör hos stadens representanter. 1925 kom förslag nummer tre som bestod av 20 meters fallhöjd. Bakom detta stod VBB-ingenjörerna Carl Schmidt och A. Frey Samsioe. Nu kunde kostnaden reduceras till tre miljoner. 2 november 1925 antog stadsfullmäktige förslaget och entreprenör blev Tekniska Byggnadsbyrån i Stockholm, med civilingenjör Melin som arbets­chef. Inspektör vid bygget var ingenjör R. Hennel.

 

Första skottsalvan

En verkmästare från Skånska Cementgjuteriet, som stod för bergs­sprängningen, avlossade första skottsalvan för Krångforsens ut­byggnad den 16 mars 1926. I november detta år valde beställaren att öka dämningshöjden med fyra meter, vilket skulle ge en effekt på 14 000 kW. 600 000 kronor extra skulle detta kosta. Men den slutliga räkningen stannade på hela 4,9 miljoner. Merkostnaden förorsakades av dålig grund vid södra landfästet, som krävde or­dentliga förstärkningar.

 

Flottningsrännan

Kraftstationen sprängdes delvis ner i berget på den norra sidan av älven. I den inrymdes maskinerna, ställverket och intaget. Dammbyggnaden som var av Ambursentyp försågs med två nålut­skov på vardera 20,5 meters bredd. På grund av flottningen sattes även ett 17,5 meter brett flottningsutskov in. Detta kunde stängas med hjälp av en hydraulisk utbalanserad sektorlucka. Intill kraft­stationen anordnades dessutom ett mindre utskov till vilken en framtida flottningsränna kunde anslutas. Kraftverksintaget place­rades i omedelbar anslutning till dammen och var anpassat för tre aggregat. Turbinens tillopp bestod av en plåtspiral med tub som anslöts till intagspartiet. Sugröret mynnade ut i en svallbassäng intill kraftverkets nedströmssida, genom en i berget utsprängd tunnel och via en kortare utloppskanal återfördes vattnet till älven cirka 300 meter nedströms dammen.

 

Snurrar motsols

Kraftstationen i Krångfors är en mycket speciell anläggning sett med tekniska ögon. Samtliga aggregat i stationen roterar nämligen motsols. För att erhålla kortast möjliga väg mellan intagsluckan och vattenturbinen togs vattnet in vid turbinens södra sida och följakt­ligen utformades den vattenhastighetssökande spiralen vänstervri­den, med följd att turbinen roterar motsols.

Huruvida denna konstruktionslösning orsakades enbart av dåliga grundförhållanden eller om tidspress och ekonomisk press också avgjorde råder det delade meningar om. Ryktet säger att den turbin som installerades i första aggregatet inte tillverkades speciellt för denna station utan istället var avsedd för leverans till södra halv­klotet. Denna leverans uteblev och då hamnade den istället i Krångfors.

Vid utbyggnaden 1973 var rotation med eller motsols frågan i en utredning. Resultatet blev rotation motsols. Att bygga aggregat för rotation medsols skulle medföra större strömningsförluster, vilket skulle minska effekten i aggregatet. Svallet i utloppsbassängerna är därför större i Krångfors än i Skellefteå Krafts andra stationer. Kraftstationer som är baserade på en så speciell konstruktionslös­ning under rådande naturlag är lätträknade i Sverige.

 

Problem i Krångbacken

Till kraftstationsbygget behövdes många maskiner och mycket byggnadsmaterial. Till järnvägsstationen i Krångfors anlände dagli­gen godsvagnar som skulle lossas. Det var kranar, kompressorer, virke, cement m.m. som lastades på hästforor och kördes till bygg­platsen. Älvsbron var byggd i trä och detta skulle inte hålla för de tunga maskindelarna. Därför placerades 60 cm tjocka bjälkar mel­lan stenfundamenten och sedan applicerades en stålöverbyggnad. Den tyngsta pjäs som transporterades var en transformator på cirka 30 ton. För att kunna flytta den användes specialbyggda kälkar. Men man hade stora problem med att bromsa i Krångbacken. För detta ändamål grävdes grova trästolpar ned med jämna mellanrum. Med vajer och block bromsades transporten nedför backen.

 

Hängbro

Sprängd sten från turbingropen forslades till södra sidan av älven. Från gropen utlades décauvilleräls och vagnarna med sprängsten transporterades först med handkraft över en hängbro och sedan spelades de uppför den kraftigt lutande byggnadsställningen och vidare ut på en tipp. Ett schakt sprängdes också strax intill norra broändan, där sten uppfodrades med en enkel spelanordning. Stenen lastades då i korgar, som med handkraft omlastades på vag­nar cirka 400 meter nedströms bron.

 

Den Viborgska smällen

22 april 1928 genomfördes ett sprängskott som i folkmun kallades "Den Viborgska smällen". 200 kilo dynamit fördelat på 35 borrhål skulle bortsplittra den sista spärren mellan kraftstationstunnelns nedre ända och strömfåran. Alla gårdar i närheten utrymdes, fön­ster och dörrar lämnades på vid gavel. Många bybor och nyfikna från andra delar av socknen samlades för att titta.  Så här beskrivs åskådarnas reaktioner i Norra Västerbotten 24/4 1928.

" Ur åskådar och åhörarsynpunkt blev det en grym missräkning. Det lät endast som om man stjälper ikull en brädstapel. Av kring­flygande stenar märktes ej ett smul och resultatet ur s.a.s saklig synpunkt visade sig utmärkt… De gamla stensprängarna resonerade om att "det skottet var väl ingenting" inbyggarna i gårdarna kunde återvända med blomma, barn och barnvagnar, sätta in fönstren och återgå till söndagseftermiddagens stilla frid, Ingeniörerna kunde dra en lättnadens suck och de nyfikna och besvikna "utbys" kunde fara hem".

 

Överbeläggning

Arbetarna ersattes med en timlön på 100, eller 120 öre beroende på yrkesskicklighet och yrkeskategori. För samtliga gällde 48 tim­mars arbetsvecka. Det behövdes totalt cirka 300 arbetare till byg­get. Arbetssökande vällde in till arbetsplatsen i stora mängder. Hos byggnadsfirman var man ganska bekymrade tills dess att barack­erna stod färdiga. Jobbare förlades också i bybornas lediga bo­stadsutrymmen. Det blev i många fall överbeläggning. Men ortsbe­folkningen var tillmötesgående och även anläggare med familjer kunde beredas husrum. En del av dem uppförde också egna bostä­der. Barnantalet i skolan ökade markant.

 

Rallarfester

Såväl i Krångfors som i Forsbacka blev det en enorm rusch under bygget. Förutom den etablerade butiken i Krångfors, berikades Forsbacka med dagligvarubutik, fyra caféer, två matserveringar, skomakeri, rak och frisersalong, samt ett "ölschapp". Nöjeslivet var ganska spartanskt. Rallarnas fritid bestod i stor utsträckning av kortspel och konsumtion av "Skånskans dricka". Cafe "Kroken" samt matserveringarna Kågström och Stenlund var tillhåll för många rallarfester. Från "Kroken" hördes ofta häftiga dragspelstoner och här svettades det på dansgolvet. En fest som slutade med kniv och snusdosafton utspelades på Bloms gård en mörk höstkväll. Polisman K.J. Rådin försökte ensam stifta fred, men han misslyckades med medlandet. En av slagskämparna var den ökände "Rallar-Karlsson". När K.J. lade första förband på en av kombattanternas huvud tyckte rallarna att kvarterspolisen inte skulle lägga sig i "firandet" och ja­gade därför bort honom.

De som arbetade vid bygget hedrades både med ök och smeknamn. Sålunda fanns här till exempel: Kiruna-Jonte, Stockholms-Janne, Vackra Jämten, Pitepelle, Spetsbergsnisse, Skatamarkan, Porjus Fasa, Lilla Träkarlen, Vita Tvättbjörn och Kran-Kalle....

Hembrännarfabriker fanns det också. Men fjärdingsman Rådin var en hejare på att snoka upp dem. Vid Krångbäcken, gjordes det största kapet. Fabrikörerna ställdes inför tinget med hårda straff som påföljd. Ytterligare en hembrännare påträffades vid Röjnoret. Skellefteå polisstyrelse och länsstyrelsen fann Krångforspolisen vara särskilt duktig och delade ut en fin utmärkelse åt honom.

 

Turbilslinje

Under byggtiden startades en turbilslinje mellan Skellefteå och Krångfors. Innehavarna hette Hellman och Vestlund. Efter en tid överläts verksamheten till bussägare Sven Lundström. Från början var vägarna hästplogade under vintern, vilket innebar att bilarna hade det mödosamt att upprätthålla trafiken. Linjeinnehavarna skaffade så en Lyckseleplog och monterade den på sin sjusitsiga Buick. Vid ett riktigt snöfall var första turen med plogbilen en im­ponerande syn för byborna.

 

Invigning

25 juli 1928 invigdes Krångfors kraftverk, efter knappt tre års byggtid. Vid 12-tiden startade ett 30-tal bilar från Skellefteå med Krångfors som mål. Som passagerare medföljde prins Gustaf Adolf, landshövding Ringstrand, kraftverkskommittén, stadsfullmäktige och andra speciellt inbjudna gäster. Byborna kom givetvis också för att titta på. Från alla flaggstänger vajade flaggor och överallt hade man pyntat och städat.

De inbjudna gästerna med prinsen i spetsen samlades i maskinhal­len, där grosshandlare Emil Lagerqvist, som var verkställande le­damot i kraftverkskommittén höll ett anförande. Han inledde med följande ord" Skellefteå Stad firar idag och vi ha alla samlats i denna arbetets tempelsal för att högtidlighålla Krångfors kraftverks tillblivelse och igångsättning".

Efter Lagerqvist anförande stegade stadsfullmäktiges ordförande, rektor Almar Bexelius fram. Han sade bland annat " Från denna dess mäktiga generator skall nya flöden av elektrisk energi strömma ut över vår stad och bygd och skapa möjligheter för nyt­tiggörande av vår kära hembygds stora och rika tillgångar". Han avslutade sitt tal med att be kronprinsen förklara kraftkällan in­vigd. genom att vrida på en liten ratt satte han igång maskineriet. Dammluckorna öppnades och de väldiga vattenmassorna frigjordes.

 

Första funkisbyggnaden

Benämningen "arbetet tempelsal" ger faktiskt en ganska träffande beskrivning av rummets gestaltning. Den stämning man upplever i maskinsalen har något av en sakral karaktär. Maskinernas upp­sättning på salens golv ger ett intryck av ordning och enhetlighet, generatorn, regulatorn och pumpar är målade med en gråsvart färg som stämmer väl överens med maskinkaraktären.

Krångfors kraftstation ritades av arkitekten Osvald Almqvist (1884-1950) som intagit en position som pionjär inom svensk in­dustriarkitektur och räknas till och med som den förste svenske funktionalisten. Kraftverket i Krångfors har faktiskt fått fungera som sinnebild för den svenska funktionalismen. De enkla pulpetta­ken, fönsterbanden och den ljusa färgsättningen är just funktiona­lismens förtecken.

Almqvist placerade stora fönsterband under pulpettakens lätta skivor. Detta ger en mycket vacker och ändamålsenlig ljusföring i kraftverkets olika delar. Därutöver placerades fönster i maskinsa­len på en sådan nivå att man fick god kontakt med den omgivande naturen. Dessa fönster gjordes som ¨hål" i den ljusa tegelmuren. Kraftverkets dynamiska och rytmiska uttryck beror främst på de olika takfallens förhållande till varandra. Verkan av lätthet och luftighet var något som Almqvist ville uppnå med sin uppdelning av byggnadsmassan. Visst kännetecknas annars denna "enhusbyggnad" av en otvetydig tyngd. Den enhet och massivitet som den utstrålar ger en verkan av ett orubbligt lugn. Kraftstationen ligger dramatiskt mitt i forsens skönaste parti, men den är en koloss helt obekymrad om sitt läge.

Almqvist utformade totalt ett tiotal vattenkraftsanläggningar, till exempel Hammarforsens kraftstation i Indalsälven och Chenderoh kraftverk i Perakfloden, Bortre Indien.

 

Ingen opposition

Någon större opposition mot kraftverksbygget fanns inte. Synen på miljöfrågorna var på den här tiden inte lika framträdande som idag.

Istället såg man positivt på den ökade tillgången till elektrisk kraft. Många ansåg nog också att forsen bara var till besvär vid flott­ningen. Markägare som blev drabbade träffade avtal med kraftver­ket om viss tilldelning av fri el. Detta avtal anser nu Skellefteå Kraft vara otidsenligt. En del av markägarna har under 1980-talet slutit nya avtal bolaget. Men fortfarande finns några bybor som hävdar att det gamla avtalet ska gälla. Den rättsliga processen pågår fortfa­rande.

 

Varierande arbete

Arbetet vid kraftstationer var mycket varierande. Kraftverksfolket kunde få utföra allt från tillverkning av köksinredningar till eld­ragning i stationen. På höstarna när isen lade till behövdes mycket folk för att hålla öppet intaget. Isen avlägsnades med en kratta som drogs upp med  talja. Vintertid skulle en isränna hållas öppen mot nåldammen. Arbetarna fick då såga och spetta med handkraft. Nålarna ( som bestod av 5x5 tums sparrar) skulle dras upp eller sättas ner allt efter vattenföringen i älven. Det kunde faktiskt hända att isflak knäckte 50 stycken nålar på ett ögonblick

 

Dödsolycka

1946-48 höjdes dammen med sex meter och en andra generator på 25 000 kWh insattes. Förutom krafttillskottet innebar denna ut­byggnad att man fick ett värdefullt dygnsregleringsmagasin.

Vid undersökningsarbetet inför utbyggnaden av dammen inträf­fade en svår olycka. Ett lag om fem arbetare var sysselsatta med grävningsarbeten för ett provhål i älvsbacken. Schaktet hade grävts ner cirka 12 meter och för att uppfodra jord användes en korg som manövrerades från en motorkran. Lastningsarbetet hade just avslu­tats och 19-årige Harry Bergström från Slut och hans arbetskamrat Arne Lundmark, Forsbacka följde med upp i korgen. När den nått cirka fem meter ovanför schaktbotten brast bygeln i vilken uppfo­dringslinan var fästad i korgen. Harry Bergström fick då en ordent­lig smäll av bygeln vilket gav honom svåra krosskador i bröstkor­gen och inre blödningar. Han var vid medvetande när de slutligen kom upp och yttrade åt sin kamrat att det var tur att denne kla­rade sig. Själv var han säker på att han skulle dö och ropade på sin mor. Han avled strax efter ankomsten till lasarettet. Arne Lundmark fick mindre skador i höften och kunde lämna sjukhuset redan efter ett par dagar. Hans räddning var att korgen blev häng­ande kvar i bygeln. Om den rasat ner hade förmodligen båda arbe­tarna omkommit.

1973 blev det utbyggnad igen. Denna gång sprängdes en ny tunnel parallellt med den gamla och ytterligare ett aggregat installerades. Totalt produceras nu 310 miljoner KWh. Kraftstationens manuella övervakning upphörde 1966. Sedan dess sker övervakningen från Skellefteå Krafts driftcentral i Skellefteå.

 

Maskinister och stationsmästare som varit verksamma vid krångfors kraftstation

Maskinister:

Ivar Bergman, Klemensnäs

Marino Falk, Guldsmedshyttan

Simon Widmark, Bjurvattnet

Sven O. Lundqvist, Lund

Johan Degerman, Stämningsgården

K.A. Andersson, Skellefteå

Torsten Sjöberg, Norsjö

Ingemar Larsson, Slind

Åke Karlsson, Östanbäck

Mats Lindahl, Finnforsfallet

Martin Boman, Finnforsfallet

Curt Bohlin, Södra Grundfors

 

Maskinmästare:

Gustaf Jonsson, Grundsunda

Anders Rylander, Mora

Ingevald Agnebjer, Petiknäs

Rune Forsberg, Bureå

Karl-Johan Sundqvist, Forsbacka

 

(en separat bildsida om bygget av kraftstationen finns här)

 

 Till startsidan