Prins-Jonk

Arne Rhodin, Rolf Rhodin, Agge Söderström

Som vuxen man var Jonas Nilsson känd som ett original och efter sin död skapades något av en legend kring hans liv och leverne. Mest bekant är han under namnet ”Prins-Jonk”. Han var en skicklig smed och hantverkare som kunde den svåra konsten att ”välla” ihop stål till knivar och andra eggverktyg med yppersta bett. Lika vass i munnen som i händerna, egensinnig och burlesk, bitande ironisk och med en livsfilosofi, som låg långt utanför medel-Svensson.

Fosterson
Jonas Nilsson föddes tillsammans med en tvillingsyster den 1 december 1874 i Dalen, en gård nära älven öster om Krångfors. Hans föräldrar var Nils Andersson, född 1817 och Marta Helena Hansdotter, född 1832. Fadern kom från Jörn och modern var född i Medle. Vid tio års ålder flyttade han som fosterson till Krångsvarvet, där den avskedade fältjägaren Samuel Gustafsson-Printz och hans hustru Klara, född Enqvist, hade ett torparställe. Makarna Printz hade haft en son, Karl Johan, som emellertid drunknat i Skellefteälven.

Tekniskt kunnande
Prins-Jonk hade tydligen fått ett gott tekniskt kunnande i arv. Som smed blev han känd i stora delar av norra Västerbotten. Det som gjorde honom mest erkänd var hans tillverkning av raspar, brännjärn och stansar. Han hade prövat sig fram till en egen metod att härda sina alster. De blev så bra att det fortfarande finns användbara verktyg signerade av J. N-s. När Prins-Jonk gjorde sig en klocka blev även den av egen konstruktion. Han använde bara ett lod som drev både ur- och slagverken. Klockan går rätt än idag.

Han hade inte så stora inkomster av sitt smide. På 1920- och 30-talen betecknade Prins-Jonk det som ett bra år när han tjänat 700 kronor. För stansar med hela alfabetet tog han oftast en krona per bokstav.

Några föremål tillverkade av Prins-Jonk – raspar, urverket av egen konstruktion, kaffekvarn.

 

Frodig fantasi
Historierna om Prins-Jonk är många. De som hade förmånen att själva höra honom berätta på sin oefterhärmliga jargong, glömmer det inte i första taget. Det var både en stillsam humor och frodig fantasi, rått språk blandat med eleganta ordval. Många av vägfararna brukade stanna upp, dels för att få en vilopaus för sig själva och för hästarna, men också för att få en pratstund med Prins-Jonk, som kunde göra ett samtal intressant.

Då Prins-Jonk fick besök hade han alltid tid att lägga ifrån sig verktygen. Han ville ofta bjuda på kaffe för att den besökande skulle stanna så länge som möjligt. Kaffekokningen gjorde han till en omständlig procedur. Bönorna skulle först malas i den kvarn han själv tillverkat. Sedan kunde han smaka både två och tre koppar själv, innan en besökande fick. Allt detta för att besöket skulle dra ut på tiden. Om det var någon som gick utan att vänta på kaffet så tog han illa vid sig.

Krusade inte för överheten
Prins-Jonk var en rättfram person som inte krusade för överheten. Då Skelleftebanan byggdes kom dåvarande generaldirektören Granholm förbi. Han blev trött av att bära på sin väska och gick in till Prins-Jonk för att få hjälp. Granholm berättade vem han var, men det gjorde inte saken bättre.

– Jer du högsta fareln vid järnvägen, då får du bära dina väsk sjölven.

Ungefär lika illa gick det för doktor Kårsell som vid ett tillfälle kom in till Prins-Jonk för att fråga efter vägen till Stöverfors, dit han skulle på sjukbesök. Kårsell kom körande med en öppen Ford med sufflett. Han hade endast lågskor på fötterna. Prins-Jonk frågade:

– Ska du noli Stövern i de där skorna?

– Ja, jag ska köra bil, svarade Kårsell. Men det var så dåliga vägar att han måste lämna bilen. Av Prins-Jonk fick han låna ett par stövlar och en fotogenlampa. Kårsell ville ha hjälp med att bära doktorsväskan. Då svarade Prins-Jonk.

– Bär du dina väsk sjölven.

– Ja men jag är ju doktor Kårsell.

– Om än he var sjölve fanen, så få du bära sjölven.

Dispyter med handelsmannen
Med handelsman Daniel Rhodin i Krångfors hade han många dispyter. Då Rhodin med fingret på balansvågen kände efter hur mycket det fattades sa Prins-Jonk.

– Ta bort surfingra borta våga, dem käft jig å de förra gången jig käft korven.

Efter första världskriget var det svårt att få tag på en del tyger, så det gjordes försök med pappersunderkläder. Prins-Jonk köpte en omgång. Men slitstyrkan var inte så stor och han klagade hos Rhodin.

– Papperskalsongren som jig köpt å de förre veckan ha remne se en Barabas ha komme fram.

Anhängare till Russel
Religion var han mycket intresserad av och då hans åsikter till en del gick sina egna vägar blev det ofta diskussioner. Det är troligt att han var en av de första anhängarna av Russels läror (Jehovas Vittnen) i dessa trakter. Predikant Stenlund från Bruträsk stannade hos Prins-Jonk en gång och det blev diskussion om citat ur bibeln. Det var ju inte alla gånger som deras tolkning var lika. Men efteråt sade Stenlund.

– Om det ändå fanns mycket folk som hade så gott hov (förstånd) som Prins-Jonk.

Prosten Fällström hade en gång stannat vid vägen utanför stugan och väntade på vidare skjuts. Men han kom inte in, så Prins-Jonk kommenterade.

– Du är en herde och du vet så väl att du har ett får här, men du uppsöker det icke.

Jonas ”Prins.Jonk” Nilsson på Kämparvallen (hans eget namn på Klemensboda, vid korsningen där vägen från Medle svänger ner mot Forsbacka/Krångfors)

Bättre än andra
Vid ett besök hos en svägerska som var evangelisk-luthersk sade hon.

– Du anser dig vara mycket bättre än oss andra.

– Jo, jig slå me för både bröste och baki arshle att jig jer bätter, svarade han. Vid ett tillfälle frågade han Kalle Widman från Holmlund.

– En sak skall jag fråga dej Kalle. Då jig ha sterne (avlidit) ska du då tåras (våga) gå förbi jenna?

Kalle svarade:

– Det ska du väl inte betvivla. Det finns väl ingen anledning att jag inte skulle våga det.

– Jag tror dej. Men nog ska det vara många som dra ihop se då dem fara förbi. Men det är ju tokigt, för då jig ha sterne, då jer jig stel, å då feinns jig eint jänna.„_

Mörkrets makter
Prins-Jonk tyckte om att låtsas att han stod på god fot med mörkrets makter. En regnig och ruskig höstkväll fick han besök av en vägfarande som ville vila en stund. Farstudörren knarrade för vinden och även andra ljud hördes. Prins-Jonk öppnade dörren och sa rakt ut i mörkret.

– Du som jer luden under foten och ha hårna oppa knen. Du val vänt, jig ha främmen just növ.

Hur den tillfällige besökaren kände sig förmäler inte historien.

För en brorson har han berättat att vittra, då de flyttade från Medle, stannade över natten på Kämparvallen, som han brukade kalla torpet. En kväll hörde han ljud av folk, kor och hästar. In kom en liten gubbe, en meter hög och ville att de skulle få stanna i närheten av gården över natten. På morgonen innan Prins-Jonk ännu stigit upp hörde han hur sällskapet gjorde uppbrott och fortsatte sin färd.

I fängelse
Fosterfadern Samuel Printz avled före sin hustru. Då Klara Printz på sin ålderdom blev sjuklig skötte Prins-Jonk om henne ordentligt. Deras torp låg på Medleheden vid häradsvägen till Norsjö, precis när man kommit uppför backen från Forsbacka. (Nuvarande landsväg är flyttad några hundra meter västerut.) En del post till grannar som bodde längre från vägen lämnades in till Klara Printz, som också kokade karameller, sålde kaffe och ibland även pilsner. Att sälja pilsner var olagligt. När det kom till myndigheternas kännedom tog Prins-Jonk på sig brottet och satt av det i häktet på Sunnanå, 5-6 dagar på vatten och bröd.

Då gästgivaren i Krångfors dog och man körde med kistan förbi Kämparvallen sa han:

– Om folk visste hur mycket humbug som far på rygg efter Melesheden. Han har suttit på vinden och läst gammel-Luther och Skelleftebladet och vaknar inte förrän i det så kallade helvetet.

Mannen ifråga var hållen som en stor nykterhetsvän, men sålde ändå pilsner för fullt.

För kort bajonett
Om Prins-Jonk finns otaliga historier. Här följer några lösryckta berättelser:

1914 stod Prins-Jonk på vakt vid järnvägsbron i Slind. Då han fick ut sin utrustning lämnade han kommentaren.

– Bajonetten är för kort, det ryms ju bara en.

Vid ett tillfälle när Prins-Jonk kom till Stöverfors för att köpa mjölk så hade man bönemöte där. Efteråt berättade han.

– Stöverborna gapa och sjonge, så överhalv skalln hadd flätte baklangerst.

I en grannby bodde Holmqvist som var astmasjuk och hostade mycket. Det skulle enligt Prins-Jonk sluta så här.

– Holmqvist han host å deill slut val he en storsata smäll sen jer he fölut.

Ett av barnen från Grubban hade lyckats skapa sig en framtid i kungliga huvudstaden. Då Prins-Jonk fick höra det sa han.

– Int trodd jig att he kunde komma nage storgåve borti Grubben.

Den 5 september 1937 avled Jonas Nilsson i höggradig diabetes.

 

 

 

Till startsidan