Strövtåg i hembygden

På 1920-talet gjorde seminarieläraren Elof Åhlin, Luleå, en semesterresa till sin bamdomsby Krångfors. Han var son till stationsmästare Åhlin som på 1910-talet tjänstgjorde vid järnvägsstationen. Elofs intryck publicera­des sedan i tidningen Norrland i ord och Bild. Välkommen till en vand­ring genom Krångfors.

 

”Plattformen är tom och tåget ångar redan iväg mot sjöstaden. Endast frun med flaggan i hand syns till. Det har blivit en obetydlig anhalt av ”min” stora station. Och frun som just försvinner in i det röda stations­huset har axlat min fars stins-kappa som han förr i tiden bar för usla 100 kronor i månaden.

Sandplanen framför stationshuset ligger fortfarande rödbrun, mjuk och varm. Där sprungo vi som barn och lekte. Men sandgropen nere vid sta­ketet är borta. Och det stora potatislandet som vi i ogrästider under heta sommardagar legat och rotat i har ersatts av en grönskande gräsvall. Skogen på andra sidan landsvägen är ful och gles. Stora kolstybbshögar äro resterna av de rykande kolmilorna från krigsåren. Men vägen är lika smal och gräskantad som förr, bara lite mera avnött av bilar, som vi förr inte visste av. Då såg man endast ett och annat torv-, hö eller dynglass förspänt av en gammal krake eller ett ystert ungdjur.

För övrigt har inte nutiden satt så värst djupa spår i byn.

Visserligen har byns kontantaffär fått ett prydligt yttre, de små fönstren har ersatts av verkliga skyltfönster. Men så äro stugor och hemman sig så mycket mer lika. Där har vi Lindbloms byggnader och uthus. Anders Forssells hussamling och Karins lilla kåk stå alla kvar precis som i forna dagar, kanske lite mörkare och dystrare i synamentet. De små sommarladugårdarna vid vägkanten luktar ko och gödsel liksom förr.

Jag träffar Perannersa på vägen. Han är gamla gubben nu, vit i håret och krokig i ryggen av årslånga slit och släp. Han är sig dock ganska lik, går på bönemöten om söndagarna och tuggar snus som förr. Han är helgdagsklädd och är en bland skaran, som jag möter på väg hem efter mötet borta i den gamla grå skolan. Han känner knappt igen mig lång och stor som jag blivit på de år som gått. Vi tala om ditt och datt, som hänt och sker i byn. Gubben är inte belåten med den nya tiden. Ät de evinnerliga ”bensinkärrorna”, som kunna skrämma livet ur både människor och fän, skänker han hela sitt djupa förakt. Handelsmannen kommer just förbi i sin fordkupé.

– Och den ha vi betalt och hela hans butik me, förresten såg du hans nya skyltfönster däroppe. Perannersa har svårt att förstå att affärsmannens arbete också är ett arbete, mätbart i mynt. Skolan vållar gubben bekymmer. Nymodigt folk i byn vill ha en särskild lärare för folkskolan och en lärarinna för småskolan, men se, det tycker Perannersa är onödigt. Det är nog höga skatter ändå.

Jag säger adjö åt gubben och fortsätter uppför gamla vägen förbi min gamla skola, som står där oförändrad, både utan och innan. Och när jag kommer upp till järnvägen står jag framför den gamla sågen, där vi som barn så många gånger sprungit kring. Vattnet strömmar igenom en gammal mossgrön dammlucka nu som förr. Ingenting är förändrat. Dammen är kanske något mer igenvuxen och klingorna i ramarna försedda med ett ännu tjockare rostlager. I en av takstolarna upptäcker jag årtalet 1868. När jag står däruppe på sågbordet rinner mig i minnet en liten händelse.

Det var just här vi stodo. Fyra barfota ungar, alla under de sju åren. Egentligen hade vi icke tillåtelse att vistas i sågbyggnaden. Vi tycke att det skulle vara kul att röra i någon av manövreringsspakarna. Då hände det stora saker när en av dem fördes framåt. En lucka som ledde vattnet till maskineriet öppnades och sågramarna körde igång sitt dunkande. Det blev några nervösa minuter innan vi var på det klara med hur vi skulle kunna få sågen att stanna. Det blev ett hejdlöst ryckande i alla spakarna som fanns att tillgå. Vi hade tur med vårt agerande och maskineriet stannade med ett skyhögt brak. Visst var vi oroliga för att vi kanske förorsakat skador på sågverket. Ingenting hände emellertid och vår glädje var kopiös. Semesterveckan är nu slut men den blev meningsfull och en trevlig återupplevelse.”

En biltur i hembygden

1992 gjorde journalisten Lars Westerlund en biltur genom byn Krångfors, där han bott under de senaste åtta åren. Lars intryck publicerades sedan i boken som du läser just nu. Välkommen till en färd genom Krångfors.

Den gamla plattformen har rivits, inga rälsbussar passerar längre förbi här. Endast stationshusägaren Ulf, som matar hönsen, syns till. Stationen har spelat färdigt sin roll som naturlig samlingsplats i byn. Och hönsägaren som försvinner in i det röda stationshuset använder numera den gamla väntsalen som vardagsrum. På andra sidan landsvägen har Mats-Olov och Eva nyligen byggt färdigt sin villa. Det har faktiskt kommit upp en hel del kåkar i byn på senare tid. Senast var det inflyttningskalas hos Kicki och Johnny, som byggde vid Slutvägen.

Grusvägen genom byn är värd ett kapitel för sig. På vårarna och efter skyfall liknar den mest en tvättbräda. Visst vore det på sin plats med lite asfalt. Byaföreningen har utövat påtryckningar gentemot Vägverket, men hittills utan resultat. För övrigt har inte nutiden satt så värst djupa spår i byn. Det ska väl vara Anders Lundmarks parabolantenn i så fall.

Affären brann ned redan 1965 och det enda som finns kvar är några magasin. Arne och Gurli vårdar området ömt och i Arne Rhodins huvud finns tankar om ett lanthandelsmuseum. Stugorna i Krångfors håller stilen. De kulturellt bevandrade trivs som fisken i vattnet när de släpps ut på grönbete här. Men ett och annat diskbänksfönster ger dem rynkor i pannan. Där har vi Lindbloms byggnader och uthus och Forssells hussamling står kvar som i fornstora dar. Jag träffar Carin Forssell på vägen. Hon befinner sig mitt i livet, med långt rakt hår och en anorak av 70-talsmodell. Hon är sig lik, påtar i den täckodlade täppan om söndagarna och dricker ört-te som förr. Carin är en bland skaran som jag möter på väg hem efter byaföreningens årsmöte i bönhuset. Hon känner knappt igen mig, eftersom min bil blivit så smutsig efter allt grusvägskörande. Jag vevar ner rutan och vi talar om ditt och datt, som hänt och sker i byn. Carin är inte belåten med den nya tiden. Åt ”bensinkärrorna” som kör alldeles för fort och skrämmer livet ur både människor och fän skänker hon hela sitt djupa förakt. Anders Lundmark kommer just förbi i sin Citroën.

– Förresten, såg du hans nya parabolantenn! Carin har svårt att förstå vitsen med så många kanaler. Mer belåten är hon över annat som händer i byn. Nymodigt folk vill nämligen starta ett föräldrakooperativt dagis här. Jag säger adjö till Carin och fortsätter förbi bönhuset, som renoverades förra året. Äntligen en toalett inomhus. Och när jag kommer till järnvägen står jag framför den gamla sågen, som varje år lockar många besökare från när och fjärran. Vattensågen har rustats upp i två omgångar och snart är det dags för etapp tre, som handlar om att återställa ordningen, så att fisken kan vandra förbi dammen. I en av takstolarna upptäcker jag årtalet 1868.

När jag står däruppe på sågbordet rinner mig i minnet en liten händelse. Det var just här vi stodo. Jag och fotografen Erland, samt några andra bybor. I sågen vandrade regissören Bo Widerberg fram och tillbaka. Här skulle nämligen några scener i hans film ”Ormens Väg” utspelas. Skådespelarna satt lugnt och väntade på att han skulle tänka färdigt. Stellan Skarsgård, Pernilla Wahlgren, Stina Ekblad. Byns flickor ville gärna få Pernillas autograf. Men ingen vågade gå fram för att fråga. Eftersom jag ändå skulle prata med henne passade jag på att ta med autografblocken och så var den dagen räddad för flickorna. Nej, nu måste jag åka hem och tvätta bilen. Det blev i alla fall en meningsfull och trevlig resa.

 

Till startsidan