Krångfors vattensåg

Peter Gustafsson, Arne Rhodin

I vårt land började vattendrivna sågar komma i bruk under senmedelti­den. Det första belägget för detta finner man i Vadstena klosters jordabok från 1447, där det berättas om en sågkvarn i Forsvik i Vadsbo härad i Västergötland. 1525-27 lät Gustaf Wasa anlägga den första kronosågen i Kalmar och under 1600-talet kom vattendrivna sågar allmänt i bruk i de svenska landskapen.

Johan III påbjöd 1572 anläggning av sågar i Norrland och redan 1573 fanns i nuvarande Västerbotten en såg i Rickleå och en i Skellefteå socken. 1574 producerade dessa båda sågar tillsammans 122 tolfter bräder (en tolft= tolv plankor eller bräder).

Det tycks emellertid som om konkurrensen med de många enskilda så­garnas produktion, fick kronan att inskränka sin egen verksamhet och istället genom en slags tull (”moms”) på de enskilda sågarnas produktion försäkra sig om kronans behov av bräder och plank.

Ensam i sitt slag

Senare tiders vattendrivna byasågar skiljer sig föga från dessa tidiga an­läggningar. En liten fördämning framför ett vattenhjul driver ett eller flera lodräta sågblad upp och ned. Ångkraften, explosionsmotorn och el­kraften slog emellertid snart ut den gamla tekniken med ”direktverkande” vattenhjul och idag återstår i hela Norden bara en av dessa gamla vatten­sågar på ursprunglig plats och i ett brukbart skick. Det är vattensågen i Krångfors, byggd över Krångbäcken, nära dess utlopp i Skellefteälven.

Byggdes av byamännen

Den vattendrivna ramsågen i Krångfors byggdes av Krångfors byamän åren 1867-68. Med enkla men effektiva metoder åstadkom man intressan­ta automatiseringar av driften. Till exempel utnyttjades vattenkraften både till att dra upp stockarna från dammen in i sågen och till automatisk fram­matning av stocken genom ramen under själva sågningen. Sågen var från början grovbladig, men gjordes senare finbladig. Vattnet magasinerades i den lilla dammen alldeles ovanför såghuset. Sågen byggdes om 1896 och dammen 1897. Man sågade främst på våren, men fanns det gott om vatten hände det att man även sågade på hösten.

Krångforssågen var i drift till 1909, då den ersattes av en ångsåg och har därefter endast använts sporadiskt. Den fungerade i huvudsak för byns behov, men det hände även att man sågade för försäljning och för export. Byborna arbetade själva som hantlangare, men lejde sågställare. Det är nämligen en svår konst att ställa in sågbladen på ett riktigt sätt.

Fyrskäring

Krångforssågen är en ”fyrskäring” och kantskärningen sker i samma ram. Den ena delen av ramen har därför två blad och den andra fyra. Dimen­sionen på det sågade virket ställer man in genom att placera träklotsar med den önskade dimensionen mellan sågbladen, när dessa skruvas fast i ramen.

För att köra sågen behövs bara två man. Framme vid uppfordrings­bordet slår man en kätting runt ett par stockar i taget, stockarna ligger i vattnet i dammen. Med en krok hakas denna kätting fast i en uppfordringskätting, som är en sluten slinga och drivs av ett särskilt vattenhjul. Timret halas så upp i sågen och lyfts till kälken på sågbänken, som löper genom de två sågbladen i ramens vänstra del. Detta var hantlangarens jobb.

Hjullager i trä

Stocken spänns fast på kälken mellan främre och bakre dynan. När stock­en därefter gått igenom ramens vänstra del, har minst två sidor sågats släta och det har blivit två ”bakar”. Kälken med stocken för man nu tillba­ka till utgångsläget genom att styra vatten till ett särskilt vattenhjul. Stock­en välts så över på sin högra plana sida och utliggare från den bakre dy­nan på kälken för nu stocken genom de fyra bladen i ramens högra del. En ny stock kantas samtidigt i den vänstra. Frammatningen av stocken ge­nom ramen sker när ramen går uppåt. När ramen på nedåtgående skär ligger stocken stilla. För att sågbladen ska kunna skära, måste ramen alltså ha en viss lutning. De flesta hjullager i sågen är gjorda av trä, av den mycket hårda utväxt (”vril”) som bildas på en del tallstammar.

När sågen är igång måste lagren ständigt vattenbegjutas för att inte gå varma. Detta är löst så att vatten leds till de olika hjulens lager från små hål i de stora vattenrännorna. Färdiga plankor och bräder skjutsades ner på slanor i ena hörnet av sågen och sågspånet forslades undan. Sågspån kom till användning som fyllning vid husbyggen och som strö i ladugår­darna. ”Bakarna” användes förstås till ved.

Återinvigdes av prinsessan

På en arbetsdag sågades cirka 50 stockar. Någon gång hann man med ända upp till 80. En vanlig dimension på bräderna var 2,5” x 6”. När sågen inte längre användes, blev det naturligt nog si och så med underhållet. Den var på väg att helt förfalla när ett privat initiativ för dess räddning togs av dåvarande kraftverksdirektören Carl-David Bredberg. Han fick till stånd en restaurering tack vare medel från industrier på orten och Skellefteå stads kraftverk. Dessa arbeten var färdiga 1956 och 8 september återin­vigdes sågen av prinsessan Sibylla. Ett gåvobrev överlämnades av bya­männen genom Axel Johansson, varefter prinsessan i sin tur överlämnade det till representanter för Skellefteå museum.

Sågens dag

Under 1970-talet var det dags för en ny upprustning, finansierad med hjälp av AMS, Skellefteå kraftverk, regleringsavgiftsmedel, Kempefonden och räntefria lån från Skellefteå kommun. Nu står den åter i fullgott och brukbart skick. Förhoppningsvis fortsätter den att vara kommande gene­rationer till glädje och berätta om en svunnen epok i utnyttjandet av vat­tenkraften. Sågen visas i drift under den del av sommaren när det finns tillräckligt med vatten. Visningarna utförs av en grupp ortsbor och bok­ningen sker via Skellefteå Kraft. Vattensågen har också kommit till an­vändning vid filminspelningar. 1984 kom regissören Bo Widerberg hit med sitt team för att spela in vissa scener till filmen ”Ormens väg”, som bygger på en roman skriven av Torgny Lindgren.

Sedan början av 80-talet genomförs varje år Sågens dag där byaföre­ningen, Skellefteå Museum och Skellefteå Kraft står för arrangemanget. Förutom visning av sågen handlar det då också bland annat om teater, musik, bakning i bagarstugan och visning av byasmedjan. Vissa år har tu­sentals besökare passat på att besöka Krångfors just den här dagen.

 

Tillägg 2005

Tio år efter boken konstaterades att renoveringen av sågen inte skett på riktigt sätt, och hösten 2002  togs den ned i sina beståndsdelar för en omfattande ny renovering. Bl.a. hade bottenstockarna legat fuktigt så de ruttnat och dammen (som inte renoverats sedan den byggdes) var i dåligt skick.

Sågen borta 2002!

Under 2003-04 har man byggt upp sågen igen med nya bottenstockar, vilande väl fuktskyddade på stenar med näver som fuktspärr enligt gammal kunskap, handbilade för att motstå väta bättre. Hela dammen har tagits ner och en ny har timrats (över 800 löpmeter timmer gick åt).

Panorama över sågen med dammen nästan färdigtimrad sensommaren 2004

Och läget i maj 2008.

Bygget är fortfarande inte helt färdigt, byggnaderna och dammöverbyggnaden är klara men sågen är ännu inte i sågbart skick. Vi hoppas på löften att den ska bli färdig i sommar!

 

Till startsidan