Ulf Lundström har skrivit om Krångfors och Forsbacka i två böcker, först 2001 i ”Skellefteå socken 1650-1790”, och sedan 2008 i ”Människor och miljöer i Skelleftebygden under 1800-talet”. Nedan ett utdrag ur den förstnämnda med några kompletteringar.

Ur den senaste boken finns texterna Krångfors och Forsbacka.

Nybyggarna

(ur böckerna Skellefteå socken 1650-1790 och Krångforsboken)

Krångfors var ursprungligen ett enda kronohemman. Häradsrätten höll en syn för nybygget 1734. I synehandlingen berättas att nybyggaren Anders Andersson, härstammande från Klutmark, skulle börja hugga timmer till husbygget. En tolftedels mil ovanför kronofisket Bomansforsen fanns lämplig mark till åker. Ängsland fanns längs Lilla Krångån, ”Lilla Krångeå”, fram till Krångmyran, vilken sades av ålder ha hört till Klutmark. Skogen var tillräcklig till timmer, gärdsgårdsvirke, vedbrand samt nödtorftig nävertäkt och mulbete. I Krångån fanns även ett kvarnställe. Arrendatorerna av Bomansforsen och allmogen använde Hästmyran som bete till sina hästar. Allmogen var vid Bomansforsen dels för att underhålla fiskebyggnaderna och dels för att underhålla bron över Skellefteälven. Synemännen ansåg att skogen intill fisket skulle lämnas som en nyttighet för kronofisket och för bron. Nybygget skulle inte innebära något intrång för grannbyarna Klutmark och Finnfors. Finnfors ville dock behålla Storkrångmyran och Nymyran, vilka de hittills nyttjat. Klutmark ville behålla Lillkrångmyran och den fäbodskog som man hade runt myren.

Enligt jordaboken från 1739 bekräftas att nybygget Krångfors upptogs som egendom 1736 av Anders Andersson (1707-75). Den 10 januari 1737 utfärdade landshövding Lorens en re­solution med följande lydelse: ”Nybygget får 30 frihetsår och beskattas första gången på hösten år 1766. Nybygget blir skattelagt 4 juli 1764 med 1/4 mantal.” Anders Andersson var gift två gånger. Första hustrun hette Malin Jakobsdotter (1698-1761) och de fick dottern Karin Andersdotter (1749-1833). Den andra hustrun var Elsa Olovsdotter (1725-1815) och i det äktenskapet föddes barnen Johan Forssén (1764-1817), som blev sockenskrivare och Anders (- l 766).

År 1749 sades att Anders Andersson hade ”försvarligt” byggt till tomten. Han hade tagit upp åker till ½ tunnas utsäde och äng som gav föda till en häst, 6 kor och 12 småkreatur. Det fanns möjlighet till vidare uppodling av åkrar och ängar. Nybygget hade tillräcklig skog, mulbete, fångstmarker och flakamarker. Nybyggaren hade anlagt en mjölkvarn som gick vår och höst. Det fanns också tillfälle till att anlägga en sågkvarn på platsen.

På gården bodde från 1760 Erik Olofsson och hans hustru Marta Jakobsdotter från Klutmark. De flyttade sedan till Svansele. 1770 övertogs stamhemmanet av Anders Anderssons dotter Karin och mågen Anders Olofsson, Bruträsk, som tidigare arbetat som dräng hos Andersson. Makarna hade barnen Anders f. 1774, Olof (1775-1847), Johan Forssell (1777-1846) som var gästgivare, Katarina f. 1780. Eva (1782-1854), Anna (1785-1831), Per (1787-87) samt Kristina (l792-1814).

Krångfors på 1890-talet med Bomansforsens laxfiske och bron över Skellefteälven. Till vänster syns några av de fiskebodar som fanns fram till dess att kraftverksutbyggnaden 1928 och framåt behövde marken för turbinernas utlopp (okänd fotograf/Skellefteå museum). Se även en nyare bild

År 1773 försökte Anders Olofsson få äganderätten till Annön och Annöholmarna som låg i älven intill Krångfors. Dessa holmar hade förfäderna till Jon Andersson i Medle samt till Nikodemus Nikodemusson, Johan Olofsson, Christier Gabrielsson och Johan Andersson i Myckle under 1500-talet fått i belöning för att de hade tagit itu med Finnforsrövarna. Bönderna i Myckle och Medle menade att de var skattlagda för slåttern på Annön och för fisket nedanför dessa holmar. De kunde även hänvisa till gamla domar från 1500-talet.

Anders Olofsson menade att han inte kunde föda mer än en häst och 4-5 kor, om han inte fick tillgäng till holmarna. Vidare hänvisade han till regeln att den som äger land äger strand. Eftersom Anders Olofsson ägde södra stranden av Skellefteälven borde han även äga holmarna i älven. Men bönderna i Medle och Myckle menade att detta inte stämde, utan Anders Olofsson hade haft 8-9 kor, 4 ungnöt, 11 getter, 16 -10 får och 2 hästar. Bönderna menade även att kreaturantalet var stort i Krångfors som endast omfattade 2 tunnland åker. Hemmanen i Medle och Myckle som hade ett tunnland mera i skatt hade en häst, 6-7 kor och hälften så mänga småkreatur som i Krångfors. Skulle byarna förlora slåttern skulle det innebära att tre hemman riskerade att läggas ner. En sak som talade mot bönderna i Myckle och Medle var att holmarna låg mellan 1½ till 2 gamla mil bort från byarna.

*****

Den förste nybyggaren i Forsbacka var Anders Jakobsson-Lundström 1816-1862 Han byggde det första huset här år 1835. Efter hans död styckades hemmanet i två lotter. Sonen Anders blev ägare till huvuddelen Forsbacka 1:12-1:14 och Johan tog hand om Forsbacka 1:4.

*****

Jonas Jonsson Westerman, Skråmträsk (1811-60) och hans hustru Anna Cajsa Carlsdotter, Burträsk f. 1818 var första paret i Slut. De kom 1847 flyttandes från Pettersbergstjärn, som ligger söder om Slut. Huset de bodde i hade nämligen brunnit ner. Barnen var ensamma hemma när det hände. Det berättas att när de satte upp huset fick de låna en murstolpe, som höll murkappan uppe. När personen som lånat ut stolpen tog igen den föll murkappan ner och brand utbröt. Då mamman kom tillbaka återfann hon barnen i gethuset.

Första gården som sattes upp i Slut var en bagarstuga med bara ett rum. Den kom troligtvis från Krångfors. Det ursprungliga huset finns kvar men har flyttats och används numera som sommarladugård. När Jonas och Anna Kajsa skulle köpa Slut hade de inga pengar. Nybyggarna sålde geten för sju kronor och kunde betala sin skuld hos sockenstugan.

Vad som hände efter att nybyggarna i Krångfors, Forsbacka och Slut slagit upp sina bopålar, det kan ni läsa mer om i Krångforsboken.

Material ur Skellefteå socken 1650-1790  © 2001 Ulf Lundström, Kulturgräns norr, Umeå universitet (publicerat med tillstånd av författaren) och Krångforsboken med några rättelser av Carin Forssell